är inte alltid en dans på rosor. Detta uttalande är inte avsett att beskriva det fina avelsarbete som bedrivs i vår förening, det går att läsa om på annan plats i detta nummer av NordBiAktuellt. Nej, vad jag tänker på är företeelser av en lite annorlunda sort som man kan ställas inför som NordBiodlare, eller som biodlare över huvudtaget.

Beträffande dem som inte driver frågan med lika stor affekt kan man anta att de befinner sig som helt enkelt bara har blivit felinformerade. I många sammanhang, och i flera tidskrifter, har ju denna inkorrekta uppgift presenterats som ett faktum ställt utom allt tvivel. Kanske har de som odlat Nordiska bin inte ansett sig ha möjlighet att bemöta dessa inlägg. Möjligen kan det då ha framstått som relativt riskfritt att antyda, eller rent ut påstå, att rena Nordiska bin inte längre existerar.

Det finns alltså rena stammar av Nordiska bin i Sverige. Det är faktiskt på det viset att materialet hela tiden växer. Nästan varje år upptäcks nya linjer, nya avskilda bisamhällen av nordisk typ, vars existens tidigare varit okänd. Naturligtvis handlar det om mindre bitäta områden i norra Sverige. Vad jag i denna sak vill komma fram till är att ingen behöver känna tveksamhet inför frågan om det Nordiska biets existens.

Om begreppet ras

Det är uppenbart att många biodlare inte fäster någon större vikt vid eventuell rastillhörighet. Man är endast intresserade av att bina uppför sig väl. Det är inte så konstigt. Välartade bin är de flesta biodlare intresserade av att hålla. Att sådana endast står att finna bland de "varumärkesbin" som finns på marknaden, är däremot ett påstående som man kan reflektera över.

Det är väl känt att korsningsbin, i Sverige och i övriga världen, ofta uppvisar goda resultat. Vad som är lika uppenbart är att dessa bin hämtat sin genetiska sammansättning från två eller flera raser. Mindre välkänt är måhända att de stora initiala framgångarna klingar av med tiden. Receptet brukar då bli att korsa in ytterligare någon ras, för att på så sätt vidmakthålla prestationsnivån.

Utan att ta ifrån producenterna av "varumärkesbin" äran för kvalitetsmässigt väl genomförda avelsprogram, måste ändå invändas att man inte bör förkasta rena raser, då man sannolikt är beroende av sådana för att i framtiden kunna erbjuda marknaden en produkt. Man kan även notera att Broder Adam menade att renavel (av raser) är en förutsättning för korsningsavel. Denna aspekt förutan så finns det naturligtvis många goda skäl att vårda sig om de naturliga, geografiska raserna. Att låta människor, i sin förmenta klokskap, bedöma vilka raser som bör utrangeras är något som fyller mig, och säkert många andra, med skräck.

Redan nu har alldeles för många underraser flugit in i landet utan återvändo. Låt oss därför tillsammans ta tillvara det inhemska, ursprungliga material som finns kvar, det är faktiskt inte så lite. Det Nordiska biet förtjänar detta.

Fler Nordbiodlare!

Fler måste få veta att det Nordiska biet lever och utvecklas. Endast om vi blir fler som håller många samhällen har vi möjlighet att nå de riktigt stora framgångarna. Ju fler nordbisamhällen, desto bättre möjligheter till urval. En viss numerär torde för övrigt vara nödvändig om man inte skall riskera att drabbas av ofrivillig inavel. Det är ju en gång så, att inavlade bin inte imponerar på någon. Inaveln är ju endast ett medel för att nå framgång på längre sikt. All ofrivillig inavel är dessvärre av ondo.

Nu när det talas så mycket om biologisk mångfald, är det kanske ett utmärkt tillfälle att marknadsföra våra Nordiska bin, och locka fler att deltaga i arbetet. Låt därför detta bli en uppgift för oss alla, att informera om det pågående arbetet i Föreningen Nordbi och välkomna nya medlemmar i vår krets.

Av flera skäl bör vi också ta tillvara alla möjligheter att etablera parningsstationer och parningspalatser. Förmodligen är detta en nödvändighet för ett framgångsrikt avelsarbete, både för att hålla rasen ren, men även för att utveckla motståndskraft mot sjukdomar och kvalster.

Per Ideström

Per Ideström

Vad jag tänker på är de, nästan patetiska, försök som de senaste trettio åren genomförts av forskare, för bringa ljus över varroakvalstrets gåta. Många insikter har förvisso uppnåtts, men dessa har i nästan inget fall varit till någon praktisk nytta. I Tyskland, t.ex. , har forskare mycket gott om pengar, och många noggranna och framstående studier har genomförts. Men under de nästan 28 år som tyskarna har levt med kvalstret har man inte kommit en enda centimeter närmare målet, nämligen ett bi som förmår fortleva trots kvalstrets närvaro. Tyskarna har, istället, de senaste åren importerat bin från Nya Zeeland för att ersätta de samhällen som dukat under. Varför forskningen misslyckats så totalt kan man verkligen fundera över. Kanske har forskningen blivit viktigare än det mål man säger sig vilja uppnå. Har då forskningen som helhet lyckats formulera en strategi mot kvalstret? Svaret är nej!

Förmodligen måste vi bredda vår syn på varroan, och på honungsbiets möjligheter att anpassa sig till ett liv i kvalstrets närvaro. Ett öppet sinne är nästan det viktigaste av allt. Framför allt vinner man ingenting på att redan från början bestämma sig för att uppgiften är övermäktig.

Alla rapporter om bin som tycks fortleva med kvalstret måste utvärderas, inte bara utifrån bina själva, utan även andra faktorer måste inkluderas, som skötsel och miljö. Att t.ex. bekämpningsmedel kan omöjliggöra en korrekt utvärdering av bisamhällets förmåga att motstå kvalstret i en given situation, reflekterar väldigt få biodlare över. Likaså finner många behag i att visa på förmenta bedrägerier eller misslyckanden utan att ha gjort sig omaket att själva närmare studera saken. Jag skall ta ett exempel. För tre-fyra år sedan stod att läsa i en fransk bitidning om några biodlare som drivit biodling utan att bekämpa mot kvalstret under flera år. Man hade kontroll på kvalsternivån, och kunde konstatera att denna steg och sjönk under säsongen. Det märkliga var att dessa odlare inte ens påstod att deras bin stod emot varroan. Istället tillskrev man det lyckade utfallet sättet att sköta bina. Man hade som strategi att kyla ner samhället så mycket som möjligt under vintern, framför allt var knepet att bikupans botten helt och hållet bestod av ett metallnät.

Idén om att en botten, som helt täcks av ett nät, kan hjälpa bina mot varroan, har spritt sig. I det senaste numret av THE IRISH BEEKEEPER, tas denna skötselteknik upp. Man kallar bottenkonstruktionen för OPEN MESH FLOOR, OMF. Framtiden får utvisa om denna, helt kemikaliefria, metod kan hjälpa oss och våra bin.

Helt nyss, och här anknyter jag till ovan, har vi även fått läsa om att franska, inhemska bin importerats till Kanada. Man menar, enligt notiserna (både i fackpress och dagstidning), att möjligheten finns att dessa bin bättre motstår kvalstret än bin i allmänhet. Satt motståndskraften i biet eller i skötselmetoden, eller i bådadera? Eller är rapporten, som redan sagts på flera håll, lögn och bedrägeri? Framtiden får ge oss svaret.

Det finns faktiskt de som menar att om man inte kan visa vad en påstådd motståndskraft består i, så finns den inte. Mer ska jag inte säga om det. Istället vill jag rikta uppmärksamheten mot de mycket intressanta försök som genomförs i Arizona av chefen för Carl Hayden Research Center i Tucson, Eric H Erickson. Han har, som nästan ingen annan, fokuserat sin forskning på utvecklandet av motståndskraft, snarare än på kvalstrets sätt att parasitera på honungsbiet.

Försöken har mycket förtjänstfullt refererats i Bitidningen. Varroan kom till Arizona 1993-94. Vid denna tid samlade Erickson in ett antal samhällen som tycktes stå emot varroan bättre än andra. Bland dessa, och utifrån kommande överlevare, har sedan urval gjorts. Största vikt har lagts vid att ingen behandling genomförts, allt i syfte att underlätta naturens egen selektionsprocess. Under försökens gång har ingenting medvetet gjorts för att klara ut exakt vad det är som medför de numera ytterst låga kvalsternivåerna. Huvudsaken är ju att bisamhällena fungerar och fortlever.

Ericksons recept handlar om att identifiera samhällen som visar bättre motståndskraft än andra, 3-10% av bisamhällena i en bigård, vilken som helst, kan beräknas höra till denna kategori. Dessa samhällen måste sedan isoleras, mest för att renparning med önskade gener skall kunna garanteras, men kanske också för att skona dem från onödig reinvasion. Varroanivån måste förstås kontrolleras så ett urval kan göras. Drottningar odlas sedan från de bästa samhällena, och drottningarna paras sedan i den utvalda populationen. De på så sätt framtagna drottningarna kan sedan tillsättas i (andra) bisamhällen som har måst behandlas för att de inte skulle dö. Erickson beskriver detta som en "relativt enkel och okomplicerad" sak, och menar dessutom att "använda en lokalt anpassad bistam garanterar att dina samhällen kommer att bli mycket produktiva" (ABJ nr.8, 2000).

Skötseln av våra bisamhällen kan spela stor roll, särskilt under den tid då en motståndskraft utvecklas, men även senare. Återigen kan man notera att det ofta är den praktiska biodlaren, snarare än den teoretiska vetenskapsmannen som visar vägen. Att de på sådant sätt uppnådda erfarenheterna sedan seriöst och ärligt kontrolleras av vetenskapsmän är något som vi alla välkomnar. Det är dock viktigt att inse att en uppgift inte är mindre värd bara för att den kommer från en s.k. lekman.

I Arizona pågår storskaliga, och framgångsrika, experiment med en mindre cellstorlek. Försöken är skarpa så till vida att de inblandade riskerar sin privatekonomi. Mycket tyder på att en mindre cellstorlek (diameter 4,9 mm) kan försvåra för kvalstren

att härja fritt. Det behöver förstås inte betyda att det är cellstorleken som är den ensamma orsaken till det lyckade utfallet, utan troligtvis finns en rad samverkande omständigheter vilka sammantaget får situationen att väga över. Försöken i Arizona bedrivs av lekmän, men vetenskapen börjar nu också att intressera sig för cellstorlekens betydelse.

Under tiden som en motståndskraft utvecklar sig kan det vara viktigt att, med skötselåtgärder, hjälpa bina så mycket som möjligt. Det bästa är ju om man når målet utan att man behöver betala med ett stort antal döda samhällen. Arbetar man dessutom i mindre grupper med begränsade populationer, som de flesta, eller samtliga, Nordbiodlare, blir detta extra betydelsefullt. Att göra avläggare kan vara ett sätt att hjälpa bina i fördröjningskriget mot kvalstret, att säkerställa gynnsamma uppställningsplatser kan vara ett annat. Alla vägar måste prövas.

Vi Nordbiodlare har anledning att känna tillförsikt. Vi har ett material med stor potential, och vi har anledning att tro att kvalstret, som tidigare upplevdes som ett hot om undergång, nu går att besegra. Viktiga informations- och PR-insatser behöver göras, men snart blir vi fler, det är i alla fall min tro, som deltar i den extremt spännande verksamhet som det innebär att bevara, utveckla och sprida vår inhemska, ursprungliga biras, det Nordiska biet.

Vad jag tänker på är de, nästan patetiska, försök som de senaste trettio åren genomförts av forskare, för bringa ljus över varroakvalstrets gåta. Många insikter har förvisso uppnåtts, men dessa har i nästan inget fall varit till någon praktisk nytta. I Tyskland, t.ex. , har forskare mycket gott om pengar, och många noggranna och framstående studier har genomförts. Men under de nästan 28 år som tyskarna har levt med kvalstret har man inte kommit en enda centimeter närmare målet, nämligen ett bi som förmår fortleva trots kvalstrets närvaro. Tyskarna har, istället, de senaste åren importerat bin från Nya Zeeland för att ersätta de samhällen som dukat under. Varför forskningen misslyckats så totalt kan man verkligen fundera över. Kanske har forskningen blivit viktigare än det mål man säger sig vilja uppnå. Har då forskningen som helhet lyckats formulera en strategi mot kvalstret? Svaret är nej!

Helt nyss, och här anknyter jag till ovan, har vi även fått läsa om att franska, inhemska bin importerats till Kanada. Man menar, enligt notiserna (både i fackpress och dagstidning), att möjligheten finns att dessa bin bättre motstår kvalstret än bin i allmänhet. Satt motståndskraften i biet eller i skötselmetoden, eller i bådadera? Eller är rapporten, som redan sagts på flera håll, lögn och bedrägeri? Framtiden får ge oss svaret.