KAOSET PÅ LÄSÖ

Det pågår ett krig på Läsö. Ett biologiskt krig. Ett krig har alltid bara förlorare – så också i detta krig. Ett krig lämnar död och förintelse efter sig. Här lämnar det ruiner av ett ovärderligt genetiskt material, som vi skulle lämna över till kommande generationer. Vad är det som gör en del människor till destruktiva vandaler och andra till bevarare? Är det en fråga om inresekretoriska förhållanden om balans mellan olika hormoner? Eller? I vart fall är det en djupt tragisk situation vi bevittnar.

Läsö är den enda plats i Danmark som det inhemska biet finns kvar på. Ett bi som är mycket välanpassat till de speciella förutsättningar som denna lilla sandö erbjuder. Honungsskörden begränsar sig ofta till 15-18 kg ljunghonung. Det finns bara begränsat med nektarproduktion under vår och sommar fram till ljungblommen. Det gäller då att samhällena är måttligt stora men ändå så starka i augusti att skörden kan hämtas in. Denna ljunghonung värdesätts högt. På denna lilla ö på 114 km2 finns ca 400 bisamhällen.

Det borde varit en idyll – och visst kan man uppleva Läsö som en idyll om man kommer dit som turist. Men om det kommer dit en professor från USA eller Köpenhamn och talar om för läsöborna vad dom bör göra med sitt bruna bi kan det leda till inget mindre än en krigsförklaring. ”Vi bestämmer själva vad vi ska ha för slags bi!”

Beslutet att freda läsöbiet har rivits upp av den nya regeringen. Istället ska ön delas mellan gula och bruna bin. Längst i öster ska parningsplatsen för bruna bin ha en frizon på 3 km. Det låter som ett dåligt skämt. Regeringen har avfärdat all kompetens och tagit ett fullständigt idiotiskt beslut. Och inte nog med att frizonen är helt otillräcklig: 500 m från drönarsamhällena stod plötsligt 12 st samhällen med gulblandade bin en dag. Dessa lovade myndigheterna skulle omedelbart flyttas därifrån. De stod fortfarande kvar när vi besökte Läsö i september.

Det handlar om sabotage och detta är inte det första. Omkullvräkta kupor, förstörda parningskupor och olaglig import av drottningar är andra typer av sabotage. Med den olagliga importen av drottningar från USA följde trakékvalster, som slagit ut en stor del av bipopulationen på ön. Myndigheternas hantering av tagna beslut är inte bara valhänt, den har gått sabotörernas ärenden.

Av öns ca 40 biodlare är det färre än 10 som tillhör gruppen sabotörer. Men det räcker. De har goda möjligheter att utplåna läsöbiet för gott. Men det är ändå fantastiskt att komma till Läsö och träffa de tappra kämparna Carl-Johan, Kaj och Björn. Hemma hos Björn får vi uppleva hans välskötta trädgård och perfekta kupor. Bina i samhället han öppnar är ljuvligt fina, yngelkakorna täta och trots att Björn råkar tappa en ram med bin (detta tyckte han säkert var försmädligt) så är det inte ett bi som flyger upp. Bina är helt mörka i hans samhällen men i några parningskupor går drottningar som är felparade och ska sorteras bort.

Många har sagt att det är ”kört” på Läsö. Efter att ha upplevt eländet på plats men också sett de fantastiska läsöbina och träffat de målmedvetna och envisa kämparna blir man mera optimistisk och förhoppningsfull. Det kanske inte är för sent! Läsö var ett utmärkt ställe att ha Sicammkonferensen på. Vi tackar för ett utmärkt arrangemang och önskar Läsöbiet och dess kämpar en ljus framtid!

Ingvar Arvidsson

 

   

Inspektion av drönarsamhälle på Läsö. Framme vid flustret Nils Drivdal och Ingvar Pettersson.

Snett bakom till vänster Kaj Klittgaard, i mitten Lucja Skonieczna och Egil Holm.

   


© Föreningen Nordbi - www.nordbi.org - senast uppdaterad 2004-11-28 23:09