Kulturell mångfald
I de delar av världen där honungsbiet förekommer naturligt finns otroligt många exempel på hur en bibostad kunde utformas. Den tidens biodlare var också vana vid att använda det lokalt tillgängliga materialet när de tillverkade sina kupor. Halm, lera, vidjor, vass och till och med gödsel är bara några exempel. Form och storlek på kupan varierade naturligtvis också mellan olika platser. Man kan gissa att skaparkraften och hantverksskickligheten fick goda möjligheter att utvecklas. På detta område kan man verkligen tala om kulturell mångfald. Att kupans utseende spelar en stor roll för hur vaxet hanteras är lätt att inse.
Fast bygge
Det allra vanligaste i äldre tiders bikupor är att allt vaxbygge är fast. Med det menas att vaxkakorna är fastbyggda vid kupans väggar så som bina själva har valt att göra det. På detta vis omöjliggörs inspektion av vaxkakorna, och kuporna måste av praktiska skäl vara ganska små.
En sådan ordning fick naturligtvis konsekvenser för både bina och för hur skötseln av dem kom att läggas upp. Den s.k. bislakten är ett av de mera motbjudande exemplen på just detta. I detta skede hölls bina under villkor som i nästan allt väsentligt överrensstämde med det som var naturligt för dem. Trots de olägenheter som ett fast vaxbygge förde med sig, innebar det att en slags naturlig ordning ändå rådde. Människans möjligheter att rubba denna ordning var begränsade.
Rörligt byggeEn bra bibostad skall inte bara passa bina, den måste även tillfredsställa biodlarens behov. Kupor med fast bygge innebär stora nackdelar för biodlaren, medan det rörliga vaxbygget ger helt andra möjligheter till en rationell biodling. Dzierzon och Prokopovitsch ges ofta äran av att ha introducerat det rörliga vaxbygget, även om denna teknik var känd redan tidigare, och dessutom på flera olika platser i världen.
Med rörligt bygge kunde honung skördas mycket lätt jämfört med tidigare och att flytta vaxkakor, både inom ett bisamhälle och mellan bisamhällen, blev en möjlighet. Langstroht, och sannolikt flera andra, förfinade tekniken med rörligt bygge i fyrkantiga ramar i såväl yngelrum som skattlådor. Världens biodling kom att stå inför en aldrig tidigare skådad utveckling. Att vaxbyggets tidigare naturligt rådande ordning rubbades, och vad det skulle komma att innebära, insåg man inte vid denna tid.
MellanväggenEn naturlig följd av ramkupans utveckling blev en uppfinning som kom att få en oerhört stor betydelse, nämligen den förpräglade vaxmellanväggen. Genom att en vaxmellanvägg tillsattes kunde bina på kort tid bygga ut vaxkakan på ett sätt som passade biodlaren. Ganska snart stod det också klart att man kunde påverka binas storlek med hjälp av mellanväggarnas förpräglade cellstorlek, om mellanväggarna tillsattes i yngelrummet. Vilken cellstorlek som än valdes tänkte man sig i normalfallet att just en enda cellstorlek skulle tillfredställa bisamhällets hela behov, (vi bortser från drönarceller och drottningceller).
Att alla bin i ett bisamhälle är lika stora var något som man, mot bättre vetande, närmast antog, det finns det många skrifter som tyder på. Därav följer också att det sällan fanns några tankar kring vaxbyggets naturliga utformning som faktor i bisamhällets utveckling och i dess relation till sjukdomar och parasiter. Denna syn på vaxbyggets betydelse och funktion har varit rådande under i stort sett hela 1900-talet. Kanske kan detta bero på att vi vant oss av med att se biet som en del av den vilda faunan och istället betraktat våra bin som något som kan och bör ställas under människans fulla kontroll?
Vaxbyggets betydelse för bisamhällets hälsa och utveckling
Är binas vaxbygge viktigt?
Människan har i alla tider beundrat binas vaxbygge för dess styrka, lätthet, fulländade skönhet och form. Vaxbyggets betydelse för bisamhällets sätt att fungera, utveckling och hälsa har man däremot sällan analyserat, eller ens reflekterat över.
I naturen, där det naturligtvis inte finns några mellanväggar att utgå ifrån, är det lätt att se att vaxbygget innehåller ett flertal cellstorlekar. Det är lika lätt att se det mönster som de vilda bina har utgått ifrån vid konstruktionen, även om olika vaxbyggen ytligt sett kan skilja sig åt beroende på hålighetens storlek och form. Hålighetens höjd kan ha stor betydelse för hur vaxbyggnationen, i sina detaljer, kommer att utföras. Man måste också inse att bina bygger sina vaxkakor uppifrån och ner. De första cellerna som byggs av ett vildbisamhälle i dess hålighet är de som bina tänker sig hör hemma högst upp i kakbygget.
Det område i nederkanten på kakbygget, (byggs i ett sent skede) där bina befinner sig vid vinterns början, innehåller till stor del mycket små celler. Detta får till följd att förhållandevis många av bina i de första och sista generationerna under säsongen är små till storleken. Högre upp i den del av kakbygget där yngel föds upp har bina gradvis byggt cellerna större och större. Ovanför yngelnästet finns ofta ett område med celler som är ännu större och som aldrig används till annat än honungslagring.
Procentuellt sett är de små bina talrikast under våren och hösten, utan att för den skull någon gång vara i majoritet. Man kan slå fast att det i bisamhället naturligt förekommer underfamiljer baserade på storlek (likaväl som underfamiljer baserade på olika fäder/drönare), och att bisamhällets procentuella sammansättning av dessa storleksunderfamiljer varierar i takt med att säsongen framskrider.
Finns det anledning att tro att förekomsten av dessa bin av olika storlek har någon betydelse? Ja, hittills har biodlare och forskare agerat som om saken vore helt betydelselös, detta trots att man faktiskt har saknat kunskap på området. På senare tid har dock flera forskare kunnat konstatera att användning av vaxkakor med mindre celler (som ger upphov till mindre bin) också medför en lägre nivå av varroakvalster. Många biodlare har också, utifrån långvarig praktisk erfarenhet, kunnat konstatera samma sak.
En inte ovanlig uppfattning bland dessa biodlare är, att det är just de små bina, uppvuxna i små celler, som förmår upptäcka och rensa ut yngelceller infekterade av varroakvalster. Forskarna har däremot mer varit inne på att kvalstrets reproduktionsförmåga fungerar sämre i de små cellerna. Oavsett orsaken så har många, både forskare och biodlare, ändå dragit slutsatsen att vaxbygget, inklusive förekomst av små celler, är av stor betydelse för bisamhällets hälsotillstånd, även om vetenskapen på bred front ännu inte är mogen att komma fram till denna ståndpunkt.
Vaxbygget i TBH-kupor
Vaxbygget och den dynamik som är förknippad med dess naturliga tillkomst och användning kan få stor betydelse för valet av kupkonstruktion. En typ av kupa som fram till för några år sedan nästan bara fanns i utvecklingsländer, är den så kallade TBH-kupan. Detta kupsystem uppges dock ha varit i bruk i äldre tider i både Storbritannien och Nordamerika. TBH står för Top Bar Hive. Två grundversioner brukar nämnas; Kenya Top Bar Hive (KTBH) med väggar sluttande inåt, och Tanzanian Top Bar Hive (TTBH) med raka väggar. Denna typ av kupa är mycket gammal till sin konstruktion och är speciellt intressant med avseende på vaxbygget.
Här en Kenya Top Bar Hive med sluttande väggar
En ”top bar” är överlisten på vilken vaxkakan är fästad. I sin ursprungliga utformning utgjordes kupan bara av ett långt tråg, oftast av trä, men ibland flätad som en korg. Listerna på vilka vaxkakorna byggs fritt av bina, utgör samtidigt kupans innertak. Listerna är alltså bredare än våra vanliga, och utrustas initialt med en bit ledvax för att bina skall bygga utmed listerna istället för på tvärs emot ramarna (se bilder).
Denna kupkonstruktion har flera fördelar. Den är mycket billig och enkel att tillverka. Skötseln förenklas också av att inga skattlådor är nödvändiga. Någon honungslunga ingår inte i ursprungskonceptet då honungen traditionellt har pressats ur kakorna. Någon form av press krävs istället. I den traditionella TBH-kupan blir honungsskörden lägre, medan vaxutbytet blir högre. Det finns mycket att säga om TBH-kupor, och om hur de fungerar.
En mycket viktig aspekt är att en korrekt utformad TBH-kupa ger, genom att den är tillräckligt hög, utrymme för bina att utforma vaxbygget i enlighet med den kod som finns lagrad i deras gener. Koden innebär att hela skalan av cellstorlekar förekommer i vaxbygget, från 4,6 mm och upp till 5,9 mm för arbetaryngel. Drönarceller och celler för honungslagring kan vara ännu större. Det är helt riskfritt att påstå att denna kod är resultatet av en mycket lång evolutionär utveckling.
Här nedan ses en vaxkaka helt och hållen utbyggd av bina själva. Cellerna är minst (4,9 mm) i nedre delen och större (5,3 mm) i den övre delen.
En liten, men växande, skara biodlare, framför allt i USA, har börjat använda sig av denna kuptyp. Bland de mera namnkunniga kan nämnas Wyatt Mangum (skribent i American Bee Journal, och med 200 TBH-kupor), Barry Birkey, James Sattlefield och Dennis Murrell. Allteftersom kunskapen ökat har man modifierat den ursprungliga versionen av TBH-kupan för att behålla fördelarna, samtidigt som man undviker nackdelarna. Mycket av processen har handlat om att förstå binas beteende och sätt att fungera i en omgivning utformad efter deras egna villkor, och att använda den kunskapen till att skapa en driftsform som samtidigt gagnar biodlaren. En modern naturlig biodling, skulle man kunna säga.
En del av framstegen har handlat om att möjliggöra användning av skattlådor av traditionell typ, samtidigt som grundtanken kvarstår vad yngelrummet beträffar, nämligen att där låta bina bygga vaxet efter eget huvud. På detta vis har man uppnått lika hög avkastning som i traditionella ramkupor. Ja, faktiskt ännu högre, då bina på sina naturligt byggda vaxkakor håller sig friskare och vitalare än bin i traditionella kupor. Åtminstone är detta vad man påstår.
Dennis Murrell har varit yrkesbiodlare i mer än 30 år, och får anses vara den som leder utvecklingen inom TBH-området just nu. Han har undersökt vad som kan vara den optimala storleken och utformningen av en TBH-kupa. Hans erfarenhet är att bin i TBH-kupor i ett furiöst tempo, i sidled, bygger ut vad som knappt motsvarar två langstrohtlådor. Detta sker lika snabbt som om de hade utrustats med ramar med mellanväggar, kanske ännu fortare. Vid denna punkt har bina nått ett slags gräns där utvecklingen i sidled går betydligt långsammare. I detta skede är bina istället benägna att rikta uppmärksamheten uppåt mot de skattlådor som sätts ovanpå yngelrummet.
Murrells lösning har blivit en kompromiss som han kallar Combo-kupan (se bild). Kupan är precis så lång att två langstrohtlådor kan ställas bredvid varandra ovanpå yngelrummet. Yngelrummet är tillräckligt djupt för att binas genetiska drift beträffande vaxkakornas utformning skall få sitt utlopp. Rationell standardutrustning för honungshantering m.m. kan då fortfarande användas, och binas krav på naturliga levnadsvillkor, med avseende på hälsa och vitalitet, har tillgodosetts. Murrell påstår att denna kuptyp var hans mest framgångsrika föregående säsong (2003?).
Försök som genomförts visar att bin i TBH-kupor kan vara känsliga för hur vaxkakorna flyttas runt i kupan, för hur den naturliga ordningen rubbas. Samhällen som tidigare inte visat mottaglighet för något av de virus som följer i spåret av kvalstren kan plötsligt insjukna då kakor flyttas, roteras eller nya Top Bars tillsätts mellan redan utbyggda kakor. Orörda kontrollsamhällen förblir opåverkade. Känsligheten förefaller öka ju lägre de aktuella TBH-kakorna är. Att låga TBH-kakor innehåller färre små celler jämfört med höga TBH-kakor är lätt att konstatera. I samma bigård som försöket genomfördes stod småcelliga bisamhällen på standardutrustning. Även dessa förblev opåverkade av kvalstren.
En TBH-kupa med raka väggar och skattlådor.
”Naturligt” vaxbygge i standardkupor?
Reflektioner och erfarenheter
De flesta av oss vill bedriva vår biodling i traditionella standardkupor, det är rimligt att antaga. Kan vi ändå tillämpa något av TBH-kupans sätt att fungera i vår traditionella biodling? Ja, om man accepterar att det kan vara betydelsefullt att flera olika bistorlekar förekommer i ett bisamhälle, bl.a. små celler, bör man söka vägar för att uppnå en sådan ordning. Det kan hjälpa bina och oss själva mot kvalstret. Vi står ännu i början av denna process. Eftersom vetenskapen egentligen ännu inte har gått med på att förekomsten av flera olika cellstorlekar i ett bisamhälle är något betydelsefullt, så får vi klara oss själva så länge.
De av oss som introducerat mellanväggar med liten cellprägling (4,9 mm) i våra bisamhällen vet att binas benägenhet att bygga ut dessa korrekt varierar kraftigt. Vissa samhällen verkar klara det bättre än andra. Det förefaller också betydelsefullt var i kupan mellanväggen placerats, och vilken tid på året det handlar om. Enstaka ramar med liten cellprägling som placerats i yngelklotet under den tidiga säsongen byggs normalt ut mycket bra. Generellt kan sägas att ju högre upp i kupan mellanväggar med liten cellprägling placeras, desto sämre bygger bina ut dem. Att notera är att behovet av vaxkakor med små celler inte är stort högt upp i kakbygget.
Ibland kan ett samhälle bygga ut så många som 6-7 av 10 ramar i yngelrummet på ett vackert vis, medan de övriga blir helt oanvändbara och måste gå till nedsmältning. Det verkar uppenbart att bina inte håller tillgodo med endast småcelliga mellanväggar, utan de vill ha ett vaxbygge med flera olika storlekar. Efter ett par säsonger kan man ändå ha många väl utbyggda ramar med liten cellstorlek. . Ett sätt att skaffa utbyggda småcellsramar är att låta dem byggas ut i parningssamhällen. Sådana småsamhällen bygger villigt ut 4,9-ramar (Murrell).
Man kan fråga sig varför bina har varit, och är, så villiga att bygga ut lite större celler, jämfört med små? Ja, den frågan är det för tidigt att svara på. Kanske kan man ändå spekulera lite, och mena att den stora merparten av cellerna i det naturliga kakbygget faktiskt utgörs av större celler, och att det på något sätt skulle ligga närmast till hands. Men som sagt, ingen vet.
Hur många ramar med liten cellstorlek bör finnas i yngelrummet? Det är svårt att svara på, men Dennis Murrell, som har ägnat denna fråga mycket tid, menar att uppåt 60% av ramarna i yngelrummet bör vara småcelliga, för att effekten mot kvalstret skall vara tillräcklig. Det är förmodligen mer än vad som är naturligt förekommande, men torde samtidigt vara oerhört mycket mer naturligt än att inga små celler alls fanns i kupan. Självklart är det så att om andra motståndsfaktorer (mot kvalstret) än cellstorleken är för handen (virusresistens, förekomst av kairomoner m.m.) så minskar den relativa betydelsen av den lilla cellstorleken. Kom ihåg att den lilla cellstorleken bara är en av många faktorer, även om den säkert är en av de viktigaste.
Debatten för oss framåtDetta är en debattartikel, och sista ordet är inte sagt än på långa vägar. Mycket återstår att reda ut, men framtiden ser ljusare ut än på länge. Läs gärna mer om TBH-kupor och använd gärna den litteratur- och länkförteckning som återges nedan. TBH-kupan kan kanske vara opraktisk i många situationer, men med hjälp av den kan vi lära oss mycket om binas sätt att leva, eller hur? Det har vi alltid nytta av. Lycka till med era experiment nästa säsong. Visst är det härligt att vara biodlare!
Litteratur och länkar:
http://www.gsu.edu/~biojdsx/main.htm
http://wind.prohosting.com/tbhguy/bee/bee.htm
http://outdoorplace.org/beekeeping/kenya.htm
http://beetalk.tripod.com/tbh.htm
http://www.beesource.com/eob/althive/tromp/
http://www.beekeeping.com/articles/us/ktbh.htm
http://balder.prohosting.com/~starrier/top%20bar%20hive%20links.html
http://www.singingfalls.com/farm/bees/tbh.html
http://www.alin.or.ke/tech-note/data/bee_kep.html
http://apis.ifas.ufl.edu/apis96/apnov96.htm
Crane, Eva 1990. "Bees and Beekeeping: Science, Practice and World Resources." Comstock Publishing Associates, Ithaca, New York. ISBN 0-8014-2429-1.
Gentry, Curtis l984. "Small Scale Beekeeping." Peace Corps Information Collection and Exchange Manual M-17. Peace Corps, 806 Connecticut Ave., N.W., Washington, D.C. 20526.
Brown, Ron. "The Top Bar Hive." The Beekeeper's Quarterly, No.44,Winter 1995/96. p.28-29
"Beekeeping and Development: The Journal for Sustainable Beekeeping":
December 1994, No.33: Hardison, Marty. Queen Rearing in Top-BarHives.
"Beekeeping and Development: The Journal for Sustainable Beekeeping":
No.33: Hertz, Ole. The Top-Bar Basket Hive.
"Beekeeping and Development: The Journal for Sustainable Beekeeping":
March 1996, No.38. Liseki, Stephen D. Sugar Feeding Using a Top-Bar Feeder.
"Beekeeping and Development: The Journal for Sustainable Beekeeping":
June 1996, No.39. Mbobua, Stanely K. Facts About "A Frame For The Kenya Top-Bar Hive"...
Berube Jr., Conrad. 1989. "The Kenya Top-Bar Hive as a Better Hive in Developing Countries." American Bee Journal, August 1989 525-527
Roling, Michael. l986. "A Novel Inexpensive Hive for Teaching." Gleanings in Bee Culture, January 1986, 22-24.
Roling, Michael. 1988. "Pail Hive II." Gleanings in Bee Culture, August l988, 466-467.
Krell, Rainer. 1990. "Kenya Top Bar Hive or Top Bar Hive for Developing Countries?" American Bee Journal, February 1990, 133-134.
Mangum, Wyatt A. 1987. "Building a Regular or Observation Kenya Top Bar Hive.", Gleanings in Bee Culture, November 1987, 646-648.
© Föreningen Nordbi - www.nordbi.org - senast uppdaterad 2004-11-28 22:25