Nordbiåret 2002

Mycket hinner hända på ett år och massor av arbete blir gjort. Ändå måste man sätta sig när säsongen är slut och fundera på om allt som har hänt, allt arbete som gjorts, leder framåt och kommer att kunna avläsas som ett bestående resultat eller är det en skrift i sanden som snart suddas ut av vind och vatten.

Om vi börjar med att titta på Ingvar Petterssons mätningar kan vi se att antalet "högprocentare" blir allt fler. Metodiskt avelsarbete ger resultat. Det innebär bland annat, att det blir lättare att hitta bra drönarlinjer för Lurö. För nästa år ser det ut som Bygdeträsk skulle kunna motsvara förväntningarna. Modern (nr 48), IA01111 i S11, har bara 70 melliferaprocent. Fem mätta döttrar ligger däremot på 88 – 96 %. Dessa är då selekterade på vingindex vid vingklippningen.

De två parningsstationerna, Lurö och Hästliden, har fungerat utmärkt bra denna härliga indiansommar. På Lurö har vi det bästa resultatet sedan starten 1984. Hästliden, som är ny för året, har också lyckats mycket bra.

I nordbireservatet i Jämtland har honungsskörden varit mycket god. Som vanligt, måste jag säga. Det är inte många år vi här, lite längre söderut, får större skördar. 55 drottningar har producerats.

I Norrbotten fortsätter arbetet. Hoppas på rapport i nästa nummer. Renmparningsområdena blir allt fler i Västerbotten och i Värmland har en parningsplats i Sunne kommun prövats i år.

Ekonomi

Sedan 1991 har WWF stött oss med mycket värdefulla bidrag. Detta året med 100 000 kr. Dessa medel kan användas relativt fritt i projektet, vilket innebär att vi kan utnyttja dem framför allt till avelsarbetet. Av Jordbruksverket beviljades vi 65 000 kr i så kallade KULM-medel. Dessa kan användas till denna tidning, till kurser, rådgivning m m. KULM står för kompetensutveckling i lantbruket. Nytt för i år var att medel från Jordbruksverket endast kan sökas för verksamhet utanför Mål 1-området. Vi sökte därför förra hösten också medel från länsstyrelserna i de två Mål 1-områdena, norra i Luleå och södra i Östersund. I ansökan till södra fanns bl a medel för vår konferens i Östersund. Efter ett år har vi ännu inte hört ett ljud om vi får något eller inte.

Från de nationella medlen till svensk biodling (3,2 miljoner, varav hälften från EU) sökte vi för tredje året i rad och fick efter två avslag beviljat 65 200 kr för 2003.

Övriga ansökningar för 2003 kommer att skickas in under hösten.

I artikeln om situationen på Läsö gläds man över det engagemang som Danmarks Biavlerforening har för skyddet av det nordiska biet på Läsö. SBR har inte tidigare visat motsvarande intresse för att skydda det nordiska biet inom Sverige, men på riksstämman i Älvsbyn antogs en avelspolicy där en av punkterna tar upp ansvaret för det nordiska biet. Det står: att arbetet med det nordiska biet är viktigt för att bevara de ursprungliga inhemska raserna, vilket är helt i linje med statsmakternas strävan.

Vi var inte remissorgan men försökte ändå få formuleringen ändrad. Det handlar ju bara om en ras och inte om flera som formuleringen antyder. När man nu för första gången tar upp det nordiska biet i en avelspolicy är det beklagligt att man inte fått till en korrekt formulering.

Varroaproblemet

Nu har varroakvalstret nått Dalsland. Hotet som länge hängt över oss är nu verklighet. Det är bara att inse, att man under resten av sitt liv som biodlare kommer att kämpa med dessa kvalster. Vi kommer att söka dispens för att använda Lurö som parningsstation. Lurö och Värmlands näs är zon 2, men på Lurö finns inga bin mer än de drönarsamhällen och parningskupor vi tar dit under sommaren. Förhoppningsvis kommer vi att kunna bedriva verksamheten där som vanligt. Våra drottningar kommer bara att kunna levereras inom zon 1.

Har vi spridit varroakvalster med våra drottningar under sommaren? De drottningköpare i zon 2 som tagit emot drottningar har fått en lapp där det stått, att varroa är funnen 20 km bort men kan vara närmare. Syna drottningen och döda alla följebin för säkerhets skull.

 Varroakvalstret kommer att fortsätta att spridas, men det är ett gemensamt ansvar att det sker så långsamt som möjligt.

Per Ideström fortsätter att bevaka forskningsrapporter som publiceras i olika tidskrifter. Hans teorier om att resistensbildning grundar sig på ett stort antal faktorer, som utgår från skötsel, egenskaper och miljö, tror jag är den enda rimliga framkomliga vägen. Forskning som endast beaktar en faktor i taget kommer troligen aldrig fram till någon lösning.

Härmed överlämnar vi ännu ett nummer av NordBi-Aktuellt. Vi hoppas på trevlig läsning och att innehållet ska ge en god bild av arbetet med det nordiska biet i Sverige under 2002.