Förbättra dina Nordiska bin

Förbättra dina Nordiska bin!

Så vet du att dina bin är Nordiska

Får en bofink se ut hur som helst?
Vi känner nog alla till berättelsen om den lille pojken som frågade sin far vad det var för fågel som satt utanför fönstret. Fadern, som var upptagen med annat, sade lite frånvarande att det var nog en bofink. Gossen fick sedan syn på en annan fågel och ville veta vad det var för en sort. Det är nog en bofink, svarade fadern igen, utan att titta upp. Pojken, som naturligtvis såg att det var två olika sorters fåglar, undrade då förvånat om en bofink får se ut hur som helst?

Denna tidskrift handlar inte om fåglar, även om sådana förvisso är trevliga, utan om bin, närmare bestämt Nordiska Bin. Frågan som då bör ställas är om Nordiska Bin kan se ut hur som helst? Svaret måste bli att det kan de ju faktiskt inte.

Viktigt veta vad man odlar.
Varför är det då så viktigt att veta hur Nordiska Bin verkligen ser ut? För att kunna bevara och utveckla det Nordiska Biet är det nödvändigt att verkligen odla på sådant material som vi säkert vet är rent, eller nästan rent, Mellifera Mellifera. Om vi odlar på sådant som kanske är Mellifera Mellifera, men som vid en närmare morfologisk undersökning inte visar sig vara det, har vi kanske förlorat värdefull tid, och möjligen orsakat skada i avelsarbetet. För att säkerställa det Nordiska Biets framtid och förtjänster måste vi utveckla och förmera det rena melliferamaterial som finns.

Hur ser vi skillnaden?
Vilka kännetecken kan vi då förlita oss på när vi skall undersöka vårt material? Som lekmän får vi nöja oss med yttre kännetecken, och överlåta DNA-undersökningar till vetenskapsmännen. De yttre kännetecken som kan komma ifråga är:
- Cubitalindex
- Discoidalpunktens position
- Filträndernas utseende
- Behåringen

Färgen
Tunglängden
Storleken

Ofta kan man stöta på biodlare som menar sig ha den ena eller den andra birasen, men på frågan om de har företagit några morfologiska undersökningar blir svaret nästan alltid nekande. Verkligheten är då den, att dessa biodlare inte kan vara säkra på vad det är för sorts bin de har i sina kupor. Att avla vidare på dessa bin måste med nödvändighet då bli som att försöka röra sig framåt med en bindel för ögonen, åtminstone om man är ute efter att bevara en viss biras. Att hamna rätt blir mycket svårt, för att inte säga omöjligt.

Cubitalindex.
Cubitalindex är en god indikator på vilken biras man har med att göra. Cubitalindex är förhållandet mellan två på den främre (högra) vingen belägna ådror i den åderstruktur som ger vingen dess stabilitet. Att kontrollera cubitalindexet kräver någon sorts optiskt hjälpmedel. Nordiska bin har ett lägre cubitalindex än andra raser.

Discoidalpunktens position.
Även discoidalpunkten har med vingarnas ådernät att göra. Den kan hamna antingen till vänster (-) eller höger (+) om en lodlinje som skär igenom en speciell punkt (H) i vingens ådernät. Liksom vid mätning av cubitalindexet kräver fastställandet av discoidalpunktens position optiska hjälpmedel. Nordiska bin har vanligtvis ett negativt värde, en negativ discoidalavvikelse.

Filtbandens utseende och behåringen.
Filtbanden är hos melliferan ej så tydliga som hos t.ex. carnican, och kan iakttagas på det tredje till femte bakkroppssegmentet. Istället är hårbeklädnaden längre hos melliferan än hos carnican, och dessutom mörk till färgen, vilket klart skiljer de mörka bina från de "gråa" carnicabina.

Färgen.
Det Nordiska biets kitinpansar är mörkbrunt till svart, ett intryck som förstärks genom den mörka behåringen. Färgen kan dock variera på ett sådant vis att även mellifera kan uppvisa ljusa fläckar på det första bakkroppssegmentet.

Tunglängd och kroppsstorlek
Det Nordiska biet anses ha en något kortare tunga än övriga europeiska raser. Mät den som kan! Även kroppsstorleken skiljer raserna åt. Sydeuropeiska raser har en mindre kropp än de Nordiska bina. Afrikanska raser är ännu mindre än de sydeuropeiska.

Om dessa yttre kännetecken är för handen är möjligheten stor att det är fråga om Nordiska bin.

Avelsarbete

Grundläggande kunskaper
Vi har nu lärt oss att känna igen Nordiska bin, och vi utgår ifrån att de bin vi har i våra kupor är av nordisk härkomst. Det tycker vi är bra, vi vill ju vara med att bevara det Nordiska biet. Hur kan vi nu bidraga till att utveckla vår inhemska biras?

Om man skall lyckas med förbättra egenskaperna hos bin i en linje, stam eller ras är det, bland mycket annat, nödvändigt att känna till binas speciella släktskapsförhållanden och genetik, och hur egenskaper av olika slag nedärves. Detta är ett mycket omfattande område och saken kan här endast beröras översiktligt.

Kromosomer
Kromosomer kallas de långa, tunna trådar i en cellkärna på vilka arvsanlagen, eller generna, finns samlade. Kromosomerna består huvudsakligen av deoxiribonukleinsyra, vanligtvis kallad DNA. De medlemmar i bisamhället som är ett resultat av befruktade ägg (normalt sett endast drottningar och arbetsbin) har 32 kromosomer ordnade parvis. Drönarna, som ju normalt sett är ett resultat av obefruktade ägg har endast 16 kromosomer. Hos de individer som har 32 kromosomer, endast drottningar är intressanta i sammanhanget, finns arvsanlagen för varje egenskap samlade i 2 kromosomer, i ett genpar. Hos drönarna finns endast en kromosom som rymmer arvsanlaget. Drottningen kan därför bära på olika gener beträffande en given egenskap, medan drönaren bara kan bidraga med en gen. Detta ger ett teoretiskt resultat som kan beräknas matematiskt.

Dominanta och recessiva gener
Ser vi på en enskild egenskap kan de båda generna i ett genpar ha samma verkan. Då säger vi att individen är homozygot beträffande denna egenskap. Alternativet är att de båda generna har olika verkan. Då är individen heterozygot beträffande egenskapen.

För att illustrera detta tar vi exemplet med nedärvning av färg. Gul färg (H) dominerar över mörk färg (h). Om drottningen är homozygot gul (HH) kommer alla hennes döttrar att bli gula oavsett vilken drönare hon har parat sig med. Om drönaren bar på en gul gen (H) blir alla döttrar homozygota med gul färg (HH), medan om drönaren bar på mörk gen (h) blir resultatet att alla döttrar blir heterozygota med gul färg (Hh).

Om drottningen istället är heterozygot gul (Hh) kommer hälften av hennes döttrar att bli mörka (hh) om hon parar sig med en mörk (h) drönare. På ovanstående vis fungerar nedärvning av alla egenskaper även om bilden i verkligheten kompliceras av den flerfaldiga parningen (drottningen parar sig med många drönare), och förekomsten av sådant som polymera anlag (anlag på en glidande skala) och kopplade anlag (anlag som sitter på samma kromosom).

Könsgener
Vi vet att drönare utvecklas ur obefruktade ägg. De kallas haploida drönare och har, som sagt, endast 16 kromosomer. Drönare kan, teoretiskt, även utvecklas ur befruktade ägg (diploida drönare). Anledningen till detta är att könsgenen från drottningen och från drönaren är av samma typ. Diploida drönare tolereras inte av bina som rensar bort dem under larvstadiet vilket ger upphov till s.k. yngelbortfall (hål i yngelklotet). Antalet olika typer av könsgener har beräknats till fler än 12. En drottning har alltid två (olika) könsgener, och en (haploid) drönare alltid en könsgen.

I små populationer kan ibland antalet könsgener ha reducerats kraftigt. I sådana fall inträffar det oftare att drottningen och de drönare hon parar sig med, bär på samma könsgen vilket resulterar i diploida drönare och ett större yngelbortfall. Extremfallet är att alla drönare som drottningen parar sig med bär på den ena eller den andra av drottningens könsgener. Yngelbortfallet blir då 50%. Yngelbortfallet (det genomsnittliga) blir allt mindre ju fler könsgener som finns representerade i populationen.

Inavel
För att förbättra de bin man valt att odla måste man först bestämma sig för på vilket sätt de skall förbättras. Därefter måste man i det levande materialet identifiera de bisamhällen som besitter den önskade egenskapen, eller de önskade egenskaperna. Detta urval kan vara enkelt eller svårt att genomföra beroende på vilken egenskap det handlar om.

En metod som brukar användas är inavel. Detta innebär att man i sitt förädlingsarbete använder sig av djur som är besläktade med varandra på närmare håll än bin i allmänhet. Idén med inavel är att även recessiva gener kan framträda som homozygota, och på det viset bli synliga för oss. Det fungerar på samma vis för såväl önskade egenskaper som oönskade egenskaper.

För att återigen ta exemplet med färg så innebär ovanstående att mörk färg har lättare för att uppträda efter inavel då chansen har ökat för att kombinationen (hh) skall förekomma. Det är dock viktigt att komma ihåg att egenskapen som vi söker måste existera i ursprungsmaterialet, annars hjälper ingen inavel i världen.

Urval
Inavel har inget egenvärde. Det är tvärtom så att bina, utöver att samhället blir försvagat på grund av yngelbortfallet, drabbas av en minskning av livskraften som tar sig uttryck i en ökad mottaglighet för sjukdomar. Till detta måste läggas risken för att förlora anlag som man kanske inte tidigare har haft anledning att fundera över, eller som inte är föremål för det aktuella avelsprojektet.

Som ovan antytts ligger istället den stora vinsten i att man kan eliminera oönskade anlag från det fortsatta avelsarbetet, och på motsvarande vis identifiera och tillvarata de anlag som vi eftersträvar. Åke Hansson skriver i Bin och Biodling; "Inavel är det bästa instrumentet, då det gäller att komma dolda – både goda och dåliga – anlag på spåren". Egenskaper som vanligtvis brukar eftersträvas, och som kan framträda vid inavel, är t.ex. godmodighet och minskad svärmningslust.

Utavel
Efter en medveten inavel med efterföljande urval har vi kanske nått dit vi avsåg med vårt avelsarbete, i alla fall så långt. Innebär det att vi kan slå oss till ro? Nej, vi har bara tagit det första steget på en lång väg. De bin vi har åstadkommit uppvisar säkert inte de resultat som vi drömmer om. Anledningen till det är den minskning av livskraft som alltid blir en följd av inavel.

I denna situation kan man råda bot på detta genom att korsa sin inavlade linje med individer som är obesläktade med det egna materialet. Det kan i bästa fall röra sig om en annan inavlad linje. Om man arbetar med att bevara och utveckla en speciell ras skall det förstås handla om en linje av samma ras som den man odlar själv.

Korsning mellan två inavlade linjer ger ofta upphov till bin som är mycket vitala och produktiva. Har man korsat två olika raser uppträder ofta en påtaglig stick- och svärmlystnad, medan dessa olägenheter blir mindre påfallande om utaveln har skett inom en ras.

Var står svensk Nordbiavel?
Det finns säkert personer som bättre än jag kan redogöra för var den svenska Nordbiaveln står i förhållande till ovanstående resonemang. Jag vill ändå komma med några egna reflektioner.

Det är relativt få bisamhällen i Sverige som är av rent nordisk typ. Ändå finns det ganska många linjer, i vilka man försöker hålla liv, och kanske även utveckla. Att dessa linjer ännu finns kvar är ett resultat av att ett antal kunniga och entusiastiska personer har tagit det ansvar som borde ha delats av många fler. Det är naturligtvis på det viset att var och en av dessa linjer upprätthålls av ett relativt litet antal bisamhällen. Det kan för de flesta av oss inte vara en främmande tanke att en större eller mindre grad av inavel måste föreligga i dessa linjer. Denna inavel kan vara ofrivillig såtillvida att det övergripande målet har ansetts vara att bevara linjen, och att aveln naturligtvis då har måst bedrivas med utgångspunkt från ett ganska litet antal individer.

Arbetet med att bevara linjer av Nordiska bin är livsviktigt för det Nordiska biet, och kan förstås inte undvaras. Man måste dock inse att dessa bin inte är slutprodukter rent allmänt sett. Istället är det så att det i dessa linjer finns en potential som inte kan frigöras utan att det sker en utavling mot andra linjer inom rasen. Denna insikt bör inte endast omfatta medlemmarna i Föreningen NordBi, utan bör förstås spridas till biodlarkollektivet i gemen. Kanske kan man på detta vis skapa förståelse för det viktiga arbete som ligger framför oss, och möjligen även påskynda rekryteringen av personer som är villiga att bidraga med tid, kraft och finansiellt stöd. Rätt utavlade linjer kan bli goda representanter för det Nordiska biet, och visa på de kommersiella värden som finns att tillvarata, utöver de rent biologiska och kulturella.

Så kan vi förbättra våra Nordiska bin

Fler Nordbisamhällen
Det finns i Sverige idag ett ganska litet antal bisamhällen av nordiskt ursprung. Detsamma måste sägas om antalet Nordbiodlare. Det är, åtminstone på kort sikt, orealistiskt att tro att antalet Nordbiodlare dramatiskt skulle öka. Ändå skulle det långsiktiga avelsarbetet må bra av att basen breddades, att antalet Nordbisamhällen, bland vilka urval kunde ske, väsentligt utökades. I den situationen skulle läget kunna förbättras genom att varje Nordbiodlare utökar sitt innehav av bisamhällen.

Rent material
De som önskar deltaga i arbetet med att bevara, utveckla och sprida det Nordiska biet bör naturligtvis inventera det material man arbetar med. Om de bin man hittills har arbetat med inte företer de kännetecken som är typiska för det Nordiska biet (se ovan), bör man överväga att införskaffa några stycken rena Nordiska drottningar från lämpligt håll.

Isolerade parningsplatser och renparningsområden
Om man skall ha några utsikter att lyckas med ett avelsarbete måste man skaffa sig tillgång till isolerade parningsplatser eller renparningsområden. Om man inte till en mycket hög grad kan kontrollera vilka drönare som är närvarande på en aktuell plats, blir ett avelsarbetet i motsvarande mån en ren chansning. Att förlita sig på slumpen duger inte.

Nordbiodlarna måste därför inventera sina närmaste omgivningar för att utröna om lämpliga platser finns där renparningar kan företas. Parningsplatser kan med fördel hållas i samarbete med andra Nordbiodlare. Sök därför identifiera Nordbiodlarna i din trakt.

Utbyte av avelsmaterial
För att hålla vitaliteten uppe hos våra bin, och för att den genetiska bredden skall vidmakthållas bör de olika grupperingarna inom Nordbiaveln vara beredda att byta material sinsemellan. Nätverket måste bli starkare och tillgängligt för alla som önskar deltaga.

De rätta egenskaperna
Vilken inriktning som aveln skall ha kan man naturligtvis diskutera. Målet att vidmakthålla den genetiska bredden kommer alltid att vara viktigt, men som världen nu ser ut kan man, utöver detta, ändå tänka sig att en del speciella prioriteringar måste göras.

Steve Taber (nej, han är inte Nordbiodlare) skriver i American Bee Journal, april 1999, sid. 285f att man, åtminstone under ett övergångsskede, måste låta motståndskraften mot varroan, och de virusinfektioner som följer i kvalstrets spår, vara det som styr avelsarbetet. Det ligger nära till hands att tro att detta även måste gälla avelsarbetet med det Nordiska biet.

Sammanfattningsvis måste konstateras att det är möjligt att bevara, förbättra och sprida det Nordiska biet, och att vi tillsammans kan klara den uppgiften. Om fler biodlare engageras i arbetet, och detta läggs upp efter riktlinjer av ovanstående typ, kommer vi snabbare att nå vårt mål. Dröj därför inte med att kontakta eventuella samarbetspartners, och börja redan nu med att planera hur du skall förbättra dina Nordiska bin!

Per Ideström