Kan vi själva utveckla varroatåliga bin?
Per Ideström
Detta kan låta egendomligt i mångas öron, men en nyligen genomförd studie i Arizona gör att man kan ställa sig frågan om vi biodlare, med användande av normala skötselåtgärder, kan klara att utveckla motståndskraft mot varroakvalstret i den bipopulation vi redan odlar.
Utgångspunkten
Studien genomfördes av Erickson, Atmowidjojo och Hines, och tog
sin början redan 1995. Resultaten redovisas i American Bee Journal
nr 11 1998, och American Bee Journal nr 12 1999. Målet för
studien var att avgöra huruvida det var möjligt att, med konventionell
skötsel och med hjälp av urval, utveckla och vidmakthålla
en population av bin som klarade att fortleva trots närvaron av varroakvalstret.
En förutsättning var också att detta skulle ske utan användning
av andra sätt att kontrollera kvalsternivån än de ovan nämnda.
Författarna nämner att sådan tolerans mot kvalstret redan uppkommit på ett flertal håll i världen, och att denna motståndskraft tycks bero på flera olika faktorer, ärftliga såväl som miljömässiga, samt att dessa faktorer uppträder både enskilt och i samverkan med varandra.
Som exempel på sådana faktorer nämns fortplantningsoförmåga hos honkvalster, förkortad utvecklingstid hos arbetarynglet, putsbeteende arbetarbin sinsemellan, binas förmåga att skada kvalster, hygieniskt beteende, samt att kvalster blir kvar i oöppnade drönarceller. Forskarna nämner att virusinfektioner kan förmedlas av kvalstren, och att detta förvärrar skadeverkningarna på bisamhället. Följaktligen bör även motståndskraft mot sådana virus vara en fördelaktig egenskap hos bina, fastän författarna inte särskilt nämner detta.
Metoden
Till undersökningen utvaldes ett antal samhällen, eller drottningar från sådana samhällen, från bigårdar i södra och centrala Arizona, som uppvisat högre grad av motståndskraft mot varroan. Dessa samhällen hade överlevt i bigårdar där bekämpning mot kvalstret inte ägt rum, s k "överlevare", eller visat anmärkningsvärt låga kvalsternivåer i bigårdar där övriga samhällen varit kraftigt infekterade.
Inget av de samhällen som ingick i studien hade, när studien påbörjades, behandlats med Apistan under de föregående tolv månaderna, eller ännu längre. Varroan tilläts utveckla sig fritt under den pågående studien, samtidigt som samtliga samhällen enbart utsattes för skötsel som är normal för kommersiella biodlingar.
De i försöket ingående bisamhällena fördelades i tre bigårdar med de bästa samhällena ("överlevarna") i den centrala bigården. Eventuella vildbisamhällen i trakten räknades som "överlevare". I övrigt fanns inga bin i grannskapet. Att notera är att varroan funnits i Arizona sedan 1992.
De bästa samhällena
På våren 1996 identifierades de samhällen som hade den lägsta kvalsternivån, och från dessa odlades sedan drottningar som friparades i den centrala bigården för att sedan ersätta drottningar i någon av de två utbigårdarna. Efter ytterligare urval bland försökets samhällen odlades drottningar som sedan parades i någon av de tre tidigare nämnda bigårdarna, eller i en fjärde isolerad bigård.
Varannan månad fastställdes kvalsternivån, och alla samhällen där kvalsternivån översteg en viss gräns, avlägsnades från försöket. De ersattes av nyligen upptäckta "överlevare" utifrån, liksom de samhällen som dött av andra orsaker än varroakvalstrets närvaro. Denna ordning gällde första delen av försöket. På detta vis avlägsnades, förstås, även drönare som, sannolikt, bar på arvsanlag som inte var ändamålsenliga i sammanhanget. I den senare delen av försöket bekämpade man samhällen som låg över kvalstergränsen, och bytte sedan ut drottningen mot en ny, odlad från ett av försökssamhällena. Under de första två åren avlägsnades mindre än 20% av samhällena enligt ovan. Under de senare åren avlägsnades ett färre antal samhällen trots en sänkt accepterad kvalsternivå över vilken bekämpnings-/drottningbytesåtgärden vidtogs. (Information via e-mail från Eric H Erickson). Deltagarna i projektet har samarbetat med andra biodlare i andra delstater som, var och en på sitt håll, arbetat efter liknande riktlinjer.
Att avlägsna samhällen med mest kvalster är ett sätt att ge de andra en bättre chans att visa vad de går för utan att en stark reinfektion från icke motståndskraftiga samhällen påverkar dem negativt, som skulle bli fallet om dessa samhällen med högt kvalsterantal fick vara kvar.
Resultatet av undersökningen
I juli 1999 omfattade projektet 65 bisamhällen. Av dessa märkte man inte av varroan i något av samhällena utom i två, i vilka en del tecken på kvalstrets närvaro kunde märkas. Dessa två samhällen var dock starka och uppträdde normalt. Bisamhällena var friska med riklig yngelsättning, och producerade ett överskott av honung. En av deltagarna i försöket, Mr Hines, har under de senaste åren låtit byta ut drottningarna helt och hållet i sin kommersiella biodling, omfattande 700 samhällen, till drottningar från det genomförda försöket. Dessa samhällen kommer nu att utgöra en utvidgad möjlighet för ytterligare urval av drottningmödrar.
Försöket har pågått som man menar framgångsrikt i fem år utan konventionell bekämpning, och med en kvalsternivå på i genomsnitt 6 –7 kvalster/100 bin. De samhällen som flyttats bort ingår i de olika genomsnittsberäkningarna.
Det kan noteras att den typ av kvalster som förekommer är av den ryska/koreanska typen, och inte den japanska typen som man spekulerat i om den skulle kunna vara mindre besvärande.
Under de senaste åren har omständigheterna, under vilka biodlingen i Arizona bedrivits, växlat med väder och nederbörd. Trots att bisamhällena under perioder utsatts för hårda påfrestningar, har det ändå från tid till annan varit omöjligt att upptäcka några kvalster alls. 1998 var ett El Niño-år, och tillgången på nektar var således riklig. Kvalsternivåerna har hållits på en genomsnittligt låg nivå, och genomsnittsskörden för alla de tre projektbigårdarna översteg 40 kilo/samhälle. 1997 var fortfarande 12 (ursprungligen 1995 ca 70 tillsammans) av ursprungsdrottningarna kvar. Ytterligare 7 skulle ha kunnat vara kvar då kvalstermängden var låg, men de lade ägg dåligt, men fick gå kvar och dessa klarade inte vintern senare. Nu har det gått så många år att det naturligtvis är döttrar eller dotterdöttrar till de ursprungliga drottningarna i alla de resterande samhällen + några tillägg utifrån.
För den första delen av försöket kan konstateras att 19 samhällen (12+7) behållit en mycket låg kvalstermängd utan bekämpning i minst tre år (minst 12 månader innan nov –95 fram till nov-97). Detta är i sig anmärkningsvärt i denna del av världen och lovande, förutom den ytterligare förbättring som författarna menar sig ha uppnått.
Deltagarna i försöket anser sig ha nått framgång, och menar att det klart och tydligt framgår att det är möjligt att genom urval och sedvanlig skötsel, och utan att använda konventionell bekämpning, utveckla motståndskraft mot varroan i den bipopulation som finns på platsen.
Framtiden
Vad man nu försöker göra är att fastställa exakt vilka faktorer det är som medför den konstaterade motståndskraften, och man avser att först undersöka i vilken grad som hygieniskt beteende och förkortad utvecklingstid har spelat en roll för de lyckade resultat som uppnåtts. Om detta kommer vi att få veta mer senare lovar författarna till artikeln.
En del forskare på Carl Hayden Bee Research Center är nu sysselsatta med att utveckla ett "Integrated Pest Management program" (IPM) som grundar sig på de i projektet använda strategierna. Häri ingår också en studie av möjligheterna att en mindre storlek på cellerna i vaxkakorna kan ha en positiv effekt på bisamhällenas kamp mot varroan. En inledande studie sägs här ha gett uppmuntrande resultat.
Afrikaniserade bin
I vilken mån har då afrikaniserade bin påverkat projektets framgångar, afrikaniserade bin är ju, sedan en tid tillbaka, närvarande i Arizona. Försöksledarna menar att, visst, både afrikaniserade bin och europeiska bin, samt hybrider dem emellan, ingår i försökets samhällen. Man har emellertid inte sett några bevis för att de afrikaniserade bina skulle vara mer motståndskraftiga än de europeiska. I denna sak är dock det enda man gjort, att man valt bort alla samhällen som uppvisat en överdriven försvarsinstinkt. Men, tillägger man, urvalet av överlevande samhällen i projektets tidiga fas (egentligen en förstudie), skedde innan det afrikaniserade biet ännu anlänt till delstaten. Dessa bin var då, förstås, av europeiskt ursprung.
Sammanfattningsvis
Ännu en gång har vi fått ta del av rapporter som redovisar att motståndskraft mot varroakvalstret kan utvecklas hos honungsbiet. Man har, ovanpå detta, bedrivit "business as usual" under försökets gång utan att konventionella bekämpningsåtgärder av något slag har behövts användas. Forskarna antyder tvärtom att användandet av bekämpningsmedel skulle, i det långa loppet, varit kontraproduktivt. (Min personliga reflektion här är att andra studier visat att kemiska bekämpningsmedel av olika slag kan skada bina och att detta skulle kunna dölja binas förmåga att visa sin motståndskraft mot kvalstret och sekundärinfektioner. Det medför i så fall att inget korrekt urval kan göras bland samhällen som behandlas på detta sätt.)
Den ovan relaterade rapporten av Erickson, Atmowidjojo och Hines borde inge oss biodlare i Sverige viss tillförsikt. Sannolikt är det möjligt även här att, utifrån de bin vi redan odlar, utveckla bin tåliga mot varroakvalstret och sekundärinfektioner. Vi behöver utveckla en strategi för detta! Påpekas bör dock att bekämpning av kvalstret regleras i lagar och förordningar. Strategin måste ta hänsyn till detta, vad som är bekämpning och hur och när den skall ske i en sådan strategi. Lagar ändras också, förhoppningsvis, i takt med att vår kunskap om verkligheten ökar.
Avslutningsvis skulle jag, precis som forskarna i den relaterade artikeln, vilja citera den numera avlidne professor Friedrich Ruttner som menade att "vad som nu återstår för biodlarkollektivet är att samarbeta för att göra varroatoleranta bipopulationer till en realitet".