Tålighet mot varroakvalstret.

Vad är tålighet mot varroakvalstret? Kanske är det så att vi måste få klart för oss vilka strategier som bina använder mot kvalstret och dess skadeverkningar och, inte minst viktigt, vad det är som utlöser de framgångrika beteenden som sätter honungsbiet i stånd att fortleva trots varroakvalstrets närvaro.

Det Nordiska biets framtid.
Vi kan nog konstatera att honungsbiet som art inte längre är hotat. Många positiva rapporter har nått oss de senaste åren, och att resistens mot kvalstret har utvecklats på flera håll kan inte längre betvivlas. Man kan ställa sig frågan om samtliga raser av honungsbiet kan utveckla sådan resistens. Det är förstås vanskligt att säga något säkert i den frågan, men man måste nog konstatera att det i alla fall blir lättare att uppnå goda resultat om man har stora populationer att selektera ifrån. Det Nordiska biet utgör en ganska liten population, och då finns det genast mindre utrymme för misstag. Det Nordiska biets framtid är beroende av att vi så tidigt som möjligt förstår processerna som leder till resistens, och att vi tillämpar dessa kunskaper i praktiken.

Motståndskraft mot varroa.
Motståndkraften mot varroa kan fungera på många olika sätt, och måste kanske kunna göra det. Olika typer av varroakvalster har konstaterats, och förmodligen finns det olika "linjer" inom de olika typerna. Om olika linjer fungerar på olika sätt, och om olika kombinationer av motståndsfaktorer måste mobiliseras, är ännu inte fastställt.

Det är väl känt att kvalsterangrepp medför virusinfektioner som drabbar såväl ynglet som de vuxna bina. Utan resistens mot sådana virusstammar kan man förmoda att det blir svårt för det drabbade samhället att uppbåda de krafter som krävs vid självbekämpning.

Binas benägenhet att dels avlusa varandra och därvid skada kvalstren, och dels att rensa ut täckta yngelceller infekterade med kvalster, är två mycket betydelsefulla egenskaper i ett framgångsrikt motståndskoncept. Dessa egenskaper kan förbättras genom urval.

Undersökningar har visat att ett antal varroahonor inte förmår att fortplanta sig, och att andelen fortplantningsodugliga honor varierar mellan olika bisamhällen. En hög andel infertila honor innebär en lägre kvalstertillväxt, eller till och med att tillväxten upphör.

En minskad täcktid för ynglet kan sannolikt medverka till att begränsa antalet fertila honor som varje moderkvalster ger upphov till. En hög och jämn temperatur i kupan påskyndar ynglets utveckling, men ibland förekommer även mer kortvariga temperaturhöjningar vars nytta möjligen kan ha ett samband med virusinfektioner, och med att kvalstret hellre fortplantar i en något lägre temperatur.

En nyligen framförd hypotes är att den vanligtvis begagnade cellstorleken är något för stor, och inte motsvarar den som bina själva skulle välja. Den alltför för stora kroppsstorleken skulle, enligt denna hypotes, ge en alltför lucker kroppsvävnad som resultat, och på så vis underlätta för kvalstret att med sina käkar åstadkomma de hål mellan bakkroppens kitinplattor som öppnar dörren för dödliga virusinfektioner. Möjligen kan den mindre storleken på cellerna även minska kvalstrens benägenhet att ta dessa i anspråk då de kan framstå som alltför små. Kvalstren fördrar ju, som vi alla vet, drönarceller, som inte bara är belägna i de svalare delarna av yngelklotet, utan även är väsentligt större än arbetarceller.

Drottningens feromoner.
I Bitidningens marsnummer kunde vi läsa om försök som visade betydelsen av drottningens feromonproduktion. Varroainfekterade bin som utsattes för drottningferomoner från en Apis Cerana-drottning började genast att avlusa varandra. Andra exempel finns på att kalkyngelangrepp och angrepp av varroa tagit en helt annan vändning direkt efter att drottningbyte skett. Det är då att märka att de individuella bina ännu inte hunnit bytas, utan det avgörande tycks ha varit att en ny drottning kom på plats.

Det saknas ännu i stor utsträckning kunskap om hur drottningens feromonproduktion fungerar, och hur feromonerna påverkar bisamhället och binas beteende. Fram till att de verkliga förhållandena ådagaläggs genom säkra tester, måste vi vända på varje sten för att samla pusselbitar till den bild som slutligen ger oss lösningen på varroakvalstrets gåta.

Den bild som alltmer framtonar är komplicerad, men man kan inte längre blunda för att drottningens feromoner är mycket betydelsefulla. I allt väsentligt sysselsätter sig vetenskapsmännen med att fundera ut nya behandlingsmetoder, som i huvudsak tar sin utgångspunkt i att olika bekämpningsmedel skall användas. Det är dock ingen ny iakttagelse att bina ofta tar nästan lika mycket stryk av dessa behandlingar som kvalstren själva. Vad man under senare tid dessutom har fått anledning att förmoda, och det är det verkligt katastrofala, är att drottningens feromonproduktion störs, eller kanske till och med förstörs, av de flesta bekämpningsmedel som idag används. Om "feromonspåret" verkligen har substans, så innebär ett användande av bekämpningsmedel att samhället avväpnas i sin kamp mot kvalstret.

Broder Adam
Föregångsmannen på många områden var benediktinermunken Broder Adam. I sin bok "Min Biodling" framlade han sin syn på binas sjukdomar, och på deras förmåga att motstå dem. Hans åsikt var klar. Tillgripandet av mediciner och behandlingar kräver att man ständigt använder sig av dem. Detta är ingen lösning, utan biet måste självt utveckla en motståndskraft. Av en mängd skäl är detta att föredra, och nu finns goda exempel att följa. Broder Adam var inte bara biodlare, utan i ännu högre grad biavlare. Med det menar jag att han genom urval metodiskt förbättrade sina bin, och det skedde inte bara genom inkorsning av främmande raser.

En strategi
Om bigårdar i sin helhet lämnas obehandlade efter att kvalstret gjort sitt intåg kan man räkna med att de flesta av bisamhällena går mot sin undergång. Erfarenheter har dock visat att man i många bigårdar (alla?) kan identifiera bisamhällen som i högre utsträckning än andra motstår kvalstret.

Vad som då händer är att dessa "överlevare" utsätts för ett reinvasionstryck som blir dem övermäktigt. I de flesta behandlingsstrategier förutsätts att samtliga bisamhällen i en bigård (eller i hela trakten) bekämpas samtidigt, då reinvasionstrycket annars kan omintetgöra behandlingens effekt. Likadant är det naturligtvis med bisamhällen som utför bekämpning på egen hand, och det är nu som vi biodlare kan bidraga med en insats av helt avgörande betydelse. Vi skyddar helt enkelt "överlevarna" från reinvasion genom att placera dem i isolerade bigårdar, och de får sedan fungera som leverantörer av gener till de delar av bipopulationen som för sin överlevnad annars skulle vara beroende av bekämpning av det ena eller andra slaget.

Många teorier
Det har naturligtvis spekulerats mycket i hur man bäst kommer tillrätta med varroakvalstret. I de fall motståndskraft har kunnat påvisas har man ofta inte kunnat visa på orsaken. Den ovan beskriva strategin är neutral i förhållande till alla de spekulationer som sett dagens ljus. Bina får ju själva visa oss vägen. Det viktiga är förstås då att vi lär oss att se det som bina vill visa oss, nämligen vilka samhällen som bättre än andra motstår kvalstret. Man får då inte bortse från möjligheten att bekämpningsmedel effektivt skulle kunna hindra motståndskraften att komma till uttryck, eller till och med aktivt bryta ner den.

Viktigt är också att vi inte lägger alla ägg i samma korg. Alla möjligheter måste utvärderas. Vår biodling bör bedrivas på sådant sätt att nedbrytningsprocessen fördröjs, och att livskraften i våra bistammar hålls på topp. Drottningferomonernas roll i bisamhället måste klarläggas, och att vinna tid kan vara avgörande om vi skall hinna lyfta fram motståndskraften mot varroan i den bipopulation som det Nordiska biet utgör. Vi måste alla, liksom Broder Adam, vara biavlare.

Per Ideström            Åter till sida ett.